”Tjyvarna på Tån”

Inann Gren-Fine byggde sin stuga så låg på denna plats två stugor. En av dessa tillhörde från 1840-talet fram till år 1883 ägdes denna stuga av toffel- och lappskomakaren Johannes Moberg. Denne tillhörde en synnerligen illa be ryktad släkt, av vilken åtminstone fem generationer levat på Tån och som räknar sina anor från soldaten Johan Moberg (1730-t.-1790). Dennes änka, Maria Gabrielsdotter, dog såsom fattighjon på Åsle Tå 1825, obekant i vilken stuga. Makarna hade tre döttrar, av vilka den yngsta, Maria, år 1810 utom äktenskapet födde sonen Johannes, vilken efter morföräldrarna antog namnet Moberg. Han fick sin uppfostran – i den mån man kan tala om sådan – hos modern och mormodern. Hos dessa uppfostrades också den äldsta dotterns utom äktenskapet födda dotterson, Anders (1824 –1898), sedermera kallad ”Lelle-Moberg”.

Johannes Moberg kom redan i unga år ut att tjäna dräng hos olika bönder, men redan 1830 står han åter skriven hos modern på Tån. Vid denna tid blev han också straffad för stöld, enligt anteckning i husförhörslängden. I denna står han för åren 1838 – 1844 antecknad såsom inhyses lösdrivare med följande anmärkning: ”Undergått för tjufnad uppenbar kyrkopligt i Asleds kyrka år 1840. Äfven har bemälte Moberg en gång för ut för flere år tillbaka undergått uppenbar kyrkopligt i Åsled.”

Med åren ägnade sig Moberg alltmera åt tjuvens mindre hedervärda yrke, trots de ”uppenbara kyrkoplikter”, han fått undergå. År 1860 finna vi åter följande anteckning om honom i kyrkboken:

”För tredje resan stöld dömd till spö, kyrkoplikt och fästning.” Det berättas om honom, att när han satt i stocken, grät han och lovade bot och bättring, men så snart han sluppit loss, så stal han igen.

Han lär t. o. m. en natt ha gjort inbrott i Åsle kyrka. Barnen sändes också tidigt ut att stjäla, till exempel potatis från böndernas åkrar. Där plockade de upp ett stånd här och ett där, så att det icke skulle märkas.

Det stals mycket i Åsle vid denna tid. Utom ”Tjuva-Moberg”, som han kallades, fanns ytterligare ett par mera bemärkta tjuvar i socknen, nämligen backstugusittarna Johannes Hallberg på Tan (Se ”Smålänningen” stuga)) och Sven Bengtsson eller ”Olarebonn”, bosatt i en stuga under Stora Skattegarden.

Dessa tre bildade ett triumvirat, som ofta hemsökte böndernas vist husbodar och andra förrådsrum, och det omtalas många exempel på deras fräckhet.

Så t. ex. fyllde de en vinter sa gott som hela sitt bränslebehov hos en bonde i Bossgarden. Denne körde dag efter dag hem ved, som han köpt nere i skogsbygden, och lade in i en öppen vedbod, men hur flitigt han än körde, så ökades icke hans bränsleförråd. Då lade han sig en natt på vakt vid vedboden och fick då fram på småtimmarna se Moberg och ”Olarebonn” komma dragande med en kälke samt sedan plocka ut ved ur boden, så att de fingo ett ordentligt lass. Under denna procedur travesterade ”Olarebonn” psalmversen 429: 9 på följande sätt:

”Mi jarning nadit skåda, sa Olarebonn, nôr han stal ve, hjälp du dä bästa råda, så tar ja’ ett trä te.”

Detta tyckte bonden var så lustigt, att han lät dem hållas och icke gjorde någon anmälan.

Till slut blev dock stölderna i byn så många, att byborna på en stämma beslutade, att 2 – 3 personer varje natt skulle gå vakt i byn samt kontrollera, att de nämnda tjuvarna höll sig hemma. Dessa hemsöktes flera gånger varje natt, och de var vid vite ålagda att själva svara på förfrågan, om de voro hemma. Denna förfrågan fick ofta följande formulering: ”A du hemma, tjuv ?”

Möjligen var det med en stilla förhoppning att bli av med ett par av tjuvarna, som socknens sundhetsnämnd år 1850, då en koleraepidemi hotade, valde Moberg och Hallberg till ”likbärare och grafvare” med uppgift att forsla liken till den planerade kolerakyrkogården i Påskakullsdreven uppe på Mularpsberget. Socknen slapp koleran och fick behålla tjuvarna.