2. Majes stuga

Till höger på Tågatan ligger ännu i dag Tåns minsta och troligen äldsta stuga, den som vid förra sekelskiftet och senare vanligen kallats ”Halta Majes”.

Ännu på 1706 års karta finnes här ingen bebyggelse angiven, men på kartan av år 1775 ser man på just denna plats en liten stuga.

Den ligger i norra hörnet av ett kringgärdat, triangelformigt område, den i beskrivningen till laga skifteskartan av år 1841/43 s. k. Klockarelyckan, i vars västra spets en annan, något större stuga är belägen. Båda stugorna äro liksom nästan alla de andra boningshusen i byn på denna tid orienterade i öster och väster. Avståndet mellan de båda stugorna, vilka alltså tillkommit mellan åren 1706 och 1775, är c:a 10 m.

På laga skifteskartan återfinnas båda stugorna. Vid Tågatans södra sida mitt för ”Grens Fines” kan man i stenmurskanten urskilja en rad stenar, vilka tydligen utgjort grunden till en byggnad. Då platsen för denna stenläggning ganska väl överensstämmer med den västra stugans läge enligt kartorna, är det att förmoda, att den stått just här. Tydligen har stugan rivits kort efter laga skiftet. Några traditioner om densamma eller om dess invånare finnas ej längre bevarade.

”Halta Majes” är som sagt den minsta stugan på Tån av i dag och troligen den minsta som funnits här under de sista 200 åren, vilket man vilket man kan sluta sig till genom en blick på kartorna från åren 1775 och 1841/43.

Från socknen i övrigt eller från de närmaste socknarna känner man ej hel ler till någon annan lika liten människoboning. Medan övriga backstugor på Tån ha en bredd av 6 à 8 alnar (3,6 à 4,8 m), mäter denna stuga endast 4 alnar (2,4 m) yttre mått. Dess längd uppgår till 10 alnar (6 m), de 20 cm långa hornknutarna på västra gaveln oräknade.

En äldre sockenbo har berättat, att denna stuga skulle ha flyttats hit från Mularps socken, där den förut tjänstgjort som soldatboställe. Det kan då antagas, att den tidigare omnämnde, i Mularp födde klockaren Lars Uddersson var den, som flyttade stugan hit någon gång vid mitten av 1700-talet.

Enligt en sockenstämmoprokoll från 1838 så innehades stugan från slutet av 1700-talet till1840 av klockaren Johannes Larsson. En dotterdotter Kajsa Sköld (Skölta-Kajsa) är den första säkert kända invånaren i stugan. Hon ärvde stugan efter sina morföräldrar och bodde här till sin död, 1883.

Efter ”Skölta-Kajsa” inflyttade i stugan den ”bräckliga och fattiga pigan” Anna Maja Andersdotter Lätt. Hon var född i Stenstorp 1834 och kom härifrån som piga till Stora Hallan i Åsle 1857. Sedan hon tjänat här och i Prästgarden några år, flyttade hon 1866 till Asle Bångegården, där hon stannade till år 1877, då hon skrevs på ”socknens slut”. Hon lär i Bångegården ha blivit stångad av en tjur, så att ena benet brutits. Detta blev aldrig ordentligt läkt, utan foten blev med åren vriden nästan bakfram. Det var endast med den största möda hon kunde släpa sig fram, och under de senare åren av sitt liv kröp hon på knä över golvet. Ofta såg man henne också ligga på knä på förstugutröskeln, då hon pratade med någon utanför på Tågatan.

På grund av sitt lyte kallades hon vanligen ”Halta Maja”, och hennes rätta namn, Lätt, var känt endast av ett fåtal personer.

Trots sitt svåra lyte skötte hon sig själv och lagade själv sin mat. Men hon fick också mycken hjälp av de andra kvinnorna på Tån, vilka dagligen tittade in till henne. På fig. 7 se vi just en gumma komma på besök till henne. Grannkvinnorna brukade också ibland skjutsa henne till kyrkan på en skottkärra, på vilken den lilla gumman satt med sin psalmbok i knäet, och sedan buro de henne in i kyrkan.

Maja hade fullt fattigunderstöd, och därjämte fick hon som alla andra fattighjon mycket allmosor av bondhustrurna, som ofta tittade in till hen ne med en kruka mjölk och en brödkaka jämte litet kött eller fläsk. Någon egentlig nöd behövde hon därför icke lida, ehuru fattigunderstödet naturligtvis var i allra knappaste laget. ”De fick en säaslatt till jul och en till pask”, berättar en nu 85-årig f. d. fattigvårdsföreståndare. Och så tillägger han: ”Ja, vad de fick lida förr, de fattiga. Det kan ingen förstå, att de kunde reda sig”.

Gumman hade också 3—4 hönor i ett s. k. stek eller spjälbur borta vid dörren. Sitt värpställe hade de vid fotändan i gummans liggsoffa. En gång hade hon besök av en läkare från Falköping, och på tal om hennes höns frågade han:

— Men ni äter väl upp äggen?

– Nä nä men, sade gumman. Dä har ingen rå te äta upp di, så dura sum di ä nu.

Hon dog 1908 efter ett mer än 30-årigt ”långt och tåligt buret li dande”, såsom det brukar heta. Få äro de människor, som med ett så stort tålamod förmått bära ett med armod parat så svårt och långvarigt lidande. Det vilade alltid en stilla frid över den lilla stugan och den lilla vithariga gumman, där hon satt och studerade sin bibel vid fällbordet framme vid gavelfönstret eller där hon satt vid spiseln och tillredde sin torftiga tim liga kost. Hennes levnad var en predikan, mera talande och gripande än någon, som hållits från en predikstol.

Hos Maja bodde några år inhyses en annan lytt gumma, fattighjonet Anna Kristina Svensdotter, ”Olarebonns Stina” kallad. Hon var dotter till den tidigare nämnde ”Olarebonn”. Hennes båda händer voro förtvinade, sa att hon icke kunde fatta eller lyfta något med dem, men ändå tyckte kommunalordföranden, då hon på fattigvårdsstyrelsens föranstaltande flyttade in till Maja, att de båda gummorna ”borde ju reda sig, för den ena hade ju fötter och den andra händer”. Ja, Stina hade ju fötter, så att hon kunde uträtta de ”löpande ärendena”. Även vatten för sitt och Majas behov