5. Hommans-Nisa stuga

Hommans-Nisa stûva är en spegelbild av Larsa-stûvan och i den flyttade Lars’ bror, smeden Nils Hoffman in. Han gifte sig 1846 med Eva Larsdotter, som var syster till ”Hallbergsa”. De fick sju barn.

Enligt kyrkoboken var Nils puckelryggig. Han var en god fiolspelare och brukademot betalning spela på bröllop och lekaftnar i trakten.

Han drev också ett torp under St. Hallan i Åsle, men bodde kvar på Tån. Han byggde sig också en ladugård, som sedermera såldes till ”Fjäll-Sven”.

Det sägs om Nils’ kvinna, Nisa-Eva kallad, att hon var högfärdig och skrytsam. Hon ville gärna vara förmer, har gamla åslebor berättat.

Nisa-Eva var av bondesläkt och det var kanske anledning till att hon uppfattade sig som ”bättre folk”, i alla fall bättre än en vanlig tåbo.

Emellertid blev Nisa-Eva och en syster till henne, dock inte ”Hallbergsa” omvända och frälsta, sedan de hört pastor Fjellstedt* predika. Hon förbjöd sin man på kalas och danser. Syndigt, sa Eva och gav ungarna fiolen att leka med på Tågatan.

Hommans-Nisa dog 1874 och Eva fick ensam försörja sig och de två yngsta barnen. Ett par av de äldre sönerna flyttade till Stockholm, där de startade åkeri. Rörelsen gick bra och sönerna blev ”fina” karlar. Vid ett tillfälle när modern blivit gammal, bjöd sönerna upp sin mor till Stockholm och hon stannade hos dem och deras familjer några veckor.

Det var en enkel gumma i svart huckle som reste med tåget till Stockholm. Hon skulle vid återkomsten till Stenstorps station hämtas med häst och vagn av en släkting, kallad Enehagarn. Denne kände inte igen den äldre damen i kvarnhjulshatt med fjädrar, blommor och flor och i övrigt nobel huvudstadselegans.

Damen med hatten föll Enehagarn om halsen och kysste den häpne åslebon mitt på munnen. ”Å, August lelle”!, sa Nisa-Eva.

Enehagarn torkade sig frenetiskt om munnen med rockärmen och röt till den utstyrda Nisa-Eva:

• Va faen tar du däk te, kärring?
• Så jär di fine i Stockholm, svarade Nisa-Eva.

När Eva hade återkommit till Tån var det många kaffehurror som värmdes och Eva fick berätta i åtskilliga omgångar om sina upplevelser i Stockholm. Kvinnorna på Tån lyssnade förundrat till Evas berättelser om märkliga upplevelser, om kungens slott, musafeet (museet), kalvpoletter (kalvkotletter) och mycket annat förunderligt som fanns i huvudstaden. Men den stora hatten sågs inte mer på Nisa-Eva hon lade upp grannlåten på vinden och Fjäll-Svenna katta redde sig där ett bo för en instundande födsel. Ur hatten kom en kull kattungar och den blev aldrig mer sig lik.

Nisa-Eva dog 1900 och sömmerskan Augusta Magnusson flyttade in.

1917 flyttade mjölnaren i Prästgårdskvarnen Anders Beckman och hans son Einar in i stugan. Sedermera bodde fattighjonet Herman Partout, kallad Partu-Kalle, i stugan. Han hade fått sin högra handamputerad efter en sprängningsolycka. I handens ställe ha de han en järnkrok och han klarade sig riktigt bra med denna protes. Bl.a. kunde han arbeta med dikningsgrävningar.

Partou fick ingen invalid- eller sjukpension sådant fanns inte för det fattiga folket på den här tiden. Men kommunalstämman i Åsle beslutade att Partou skulle få ett lån på 25 kronor för att kunna anskaffa en mekanisk hand.

Partou tycks inte ha betalat tillbaka lånet och kommunen krävde varken ränta eller amorteringar. Han klarade sitt liv ändå utan fattigvårdsunderstöd.

Partu-Kalle grävde fina diken, enligt gamla vittnesmål. Han var som många tåa re illmarig och aningen lurig och det berättas att han inför en grävning på Vrangelsholm fick sträckan uppmätt så att den blev dubbelt så lång och betalning därefter.

Pojken som skulle mäta gjorde som han var tillsagd, men då sade Partu-Kalle:

• Mät den andra si’a ock! Och åtlydd blev han.

Det berättas också om att Partu-Kalle märkligt ofta befann sig på ställen, där det började brinna, i stugor och i byhandelns lager t. ex.

Partu-Kalle var begiven på sprit, drack allt som innehöll alkohol. Han avled på Haga ålderdomshem i Tidaholm 1926.

(utdrag ut Ulla Nordmarks bok om Åsle Tå)